-

Känner mig lite sorgsen, kan bero på musiken i bakrunden från tv:n. Det är nått sånt här eftergrej på eurovision song contest, och det lät bara sorgligt. äh. nu stängdes det av.

Jag vet inte, men jag är en väldigt pratsam människa, jag har ganska lätt att skriva ner mina känslor och vill gärna ha respons - så det blir lättare att få andras syn, kanske dom vet hur man ska göra känslorna bättre eller dämpa dom?
Som det här med bästus.. bvän. Ja min lilla bvän. Han som är i himlen nu.
Och det har han vart i 3 månader och tolv dagar nu.
Känns som det var igår. Kan fortfarande känna doften av iskall äng, doften av avgas från bilarna på vägen bredvid som svichar förbi.
Kan fortfarande känna det där onda i hjärtat?magen? vet inte vart det sitter, men det gör ont.. det som kändes, när jag stod där. Kände hur mina tårar sakta åkte ner från kinden, sedan snabbare och snabbare. Fler och fler.
Känna hur julias, kajsas, amandas, johans, linus och många flers tårar när vi stod och kramades, kramade varandra för att vi var så jävla ledsna. Kunde knappt stå själva.
Helvete.
Jag har inte glömt, jag går igenom det varje dag. Tänker på det varje dag.
Hör 6:2 i min hjärna varje dag. Känner saknaden, saknaden av dig, Tobias.
Våran 16 åriga, sprudlande glada vän. Han med dom ovanligt stora blåa ögonen.
Den där killen, som jag pratade med om allt. Glädje, sorg, kärlek.
Jag fick hjälp, han fick hjälp. Vi hjälpte varandra.
Den där killen som kallade mig "bvän Anniie!". Den där killen, jag kallade bvän.
Bästis.
Bästavän.

Ja, mina vänner. Han finns i min hjärna hela tiden. Han finns i mitt hjärta.
I mitt minne kommer han förevigt vara.
Och jag kommer träffa honom igen, jag lovar!
När min tid är inne, när det är jag som flyger upp till det blå.
Då ses vi Beje, då ses vi..


Bild från dagen då Tobias begravdes, den 27e februari 2009.
Bild tagen av Josef!

Gud vad jag kan känna vädret, hur den kalla brisen smyger in genom jackärmen när man gick ut genom den mörkbruna trädörren ur kyrkan.
Hur man kände ansiktet stelnade, från tårarna man fällde inne i värmen.
Hur jag tänkte, när kommer den där lättnads-känslan alla säger man känner efter en nära blivit begraven?
För den kom inte. Och jag tror inte den har kommit än heller, jag väntar.
Men den kommer nog. Den dagen Beje tycker att jag klarar mig, kanske. Eller någonting.

Vila i frid min goda vän, hoppas du har det bra. Det förtjänar du.
Jag saknar dig! Så jävla mycket. Alla gör det.
Du är bäst.
Vi ses