away
Är det såhär det ska vara? Ska man vara 16 år, ha förlorat en av sina bästa vänner och gräva ner sig själv.
Fan. Varför , varför , varför?
Hur lätt är det att se frammåt, när hela vardagen handlar om gårdagen.. :/
Ja, okej - livet är svårt. You tell me?
Ge mig en jävla kula och låt mig sätta stopp för det här. Låt mig flyga, fara och segla iväg. Mot de vackra haven i söder, mot den vackra blåa himlen, mot nattens glittrande stjärnor. Låt mig pass away.
Ska jag se på den ljusa sidan av saken? Vad finns det för ljusa sidor? att folk kanske börjar tänka i trafiken? Men jävla idioter, det har ni ju vetat hela tiden!! Det här var en olycka, och det finns inget jävla svar eller öde för det här..
Det kanske är det jag inte klarar av
Att det inte gjorde någon rättvisa? att det bara skapade orättvisa, sorg och en otrolig saknad.
Det finns inte en enda bra grej med det.
Jag vet inte vad jag ska tänka längre.
Mer än annat, att du Tobias Bejeryd, Min såkallade bvän, är i himlen och väntar på mig. Lita på mig när jag säger att jag kommer! I en nära framtid, eller kanske i en avlägsen. Vi får se.. men huvudsaken är att vi ses igen.
Jag älskar dig, jag saknar dig och jag skulle göra PRECIS ALLT för att få hela alltet ogjort.. jag skulle sätta mig själv i den där bilen. Även om jag inte får se dig nåmer, har jag ingen sorg över något. Då är det jag som är i himlen, och tittar ner på den här hemska planeten.
Jag skulle suttit bredvid dig.
kan inte lova något, men jag hoppas det blir bättre!
du får inte tänka så, hade det vart du som satt i bilen ist så hade han mått som du gör nu. Hade du suttit brevid hade sorgen blivit dubbel så stor för alla andra. Det finns en mening med det här och det är att han ska kunna skydda oss. Han är en skyddsängel nu. En ängel vi alla saknar och älskar.
det är sorgligt att du tänker som du gör. Om du älskar Tobias, är han då inte värd att leva för? Gör allt i din väg för att hedra hans tid på jorden? Om du gör det, och skippar snacket om att ta livet av dig, så kommer folk att ta dig mer på alldvar.
jag förstår dig verkligen, och jag vet hur orättvist livet kan vara. alla säger säkert till dig hela tiden att du kommer komma över det såsmåningom, men sanningen är ju att man inte gör det. du kanske inte mår lika piss varje dag om ett år eller två men saknaden växer ju längre tiden går. han vet att du saknar honom, men jag tror han vill att du ska försöka, för hans skull om inte din egen, att börja skratta börja le och se ljust på livet igen. döden är inte slutet, det är bara början och ni kommer träffas sen igen, även om tiden går sakta för dig går det nog riktigt fort för honom. Jag hoppas du kommer bli bättre, jag kände själv inte tobias men träffade honom innan och tycker också att allt känns overkligt. men kom ihåg att aldrig ge upp ---<--@ <3
